Högt och lågt med D3

Tolka ett farväl

Att väldigt hastigt förlora en förälder och inte hinna säga farväl...

Det hände min vän Kati för några veckor sedan. Hon skrev ett mail till mig och berättade. Chockad. Förvirrad. Ledsen. 

Jag frågade en annan vän om råd..., vad säger man till någon i den situationen? Vilka ord behöver man höra? Hur mycket ska jag tränga mig på? Rådet jag fick var att dra alla tänkbara klyschor men undvika "Tiden läker alla sår". 

Några dagar senare hade jag lyckats få min sörjande vän att skratta åt ett av mina dåliga skämt så jag tror jag bidrog med något i alla fall. :-) Vi höll daglig kontakt och i ett av mailen slängde jag ur mig frågan om hon ville att jag skulle komma och fotografera under begravningen. I samma sekund som jag klickade på Sendknappen ångrade jag mig och tänkte att hon måste tycka det var ett riktigt knäppt förslag men samtidigt sa magkänslan att det nog varit ett bra förslag trots allt. 

Hon blev rörd och glad och tackade ja med versala bokstäver. :-) 

Sagt och gjort, i förra veckan åkte jag de 20 milen till Örebro utan att egentligen ha en aning vad som väntade, inte varje dag man besöker en begravning..., framförallt inte som fotograf! 

Precis som när man fotograferar ett bröllop är det en lustig känsla av att vara någon som glider runt i ett slags upphöjt främlinsskap. Du är både i centrum för allas blickar samtidigt som du försöker absorberas av väggarna för att inte vara i vägen. 

Människors ansikten är väldigt vackra på bröllop när de skrattar och glittrar men jag lovar att de är vackra på begravningar också, men det tänker man aldrig på för när man väl är på en begravning har man oftast inte orken att reflektera över estetik och vackra detaljer. 

Under ceremonin satt jag framme bredvid prästen på en bänk längst sidan och min vän hade ställt en barnvagn bredvid mig med sin yngsta son så jag hade ett litet nyfiket leende att vända mig mot när det som skedde i resten av lokalen blev för tungt. Tack Hannes min nya kompis. 

Efter fotograferingen tog jag en promenad runt om på kyrkogården och det var så fridfullt..., jag tog några bilder för egen skull...

Att lyfta något ur grumligt vatten

Bättre syn?

Snarare tvärtom. Enligt min optiker måste de öka styrkan på mitt vänstra öga eftersom jag ofta har ont i huvudet på den sidan och jag inte såg bokstäverna lika bra som vid senaste undersökningen...

Men ändå. Bättre syn. Eller snarare en förbättrad förmåga att se saker. Det är som att tidigare ha sett saker genom ett grunt, lite grumligt vatten, jag har liksom sett vad det är och upplevt det som vackert men ändå inte riktigt sett det i sin hela skapelse. 

Genom fotograferandet har jag skärpt detta av mina fem sinnen, den beskurna världen som jag ser genom linsen blir så påtaglig och levande med fokus på en liten detalj. 

Förr såg jag ett grässtrå, ett långt och ståtligt grässtrå. Ett sånt som man kan göra ett litet hål i och sätta mot tummarna och använda som flöjt. Nu ser jag förutom grässtråt den lilla vattendroppen som hänger så spänstigt på grässtråts spets. Nu ser jag att i den lilla, lilla vattendroppen finns reflektioner av något..., ljus och mörker, linjer och skuggor. Det får mig att börja fundera kring hur reflektionerna hamnat där, jag höjer min blick och ser var solen finns på himlen, ser ett samband. Jag ser de små porerna i dess yta och de små, små skiftningarna mellan kraftig grön färg och ljusare stråk i mitten. 

Ungefär så tänker jag. Seendet, det har förfinats, jag ser saker lite klarare nu. 

Att följa en stjärna

Man ska välja sitt sällskap med omsorg och idag har mycket kretsat kring att se saker med lite nya ögon tillsammans med Malin Jochumsen som jag vet är en uppskattad gatufotograf här på Fotosidan. Att följas åt med Malin genom stan är lärorikt! Hon kommer med fantastiska små tips och både tittar på mina bilder med jämna mellanrum och visar sina egna för rättvisans skull. :-) 

Vi möttes vid Slussen och tog en lång runda längst Söders höjder ner mot Tantolunden och sedan upp mot Zinkensdamm där vi gled ner i tunnelbanan för att åka hem och hämta barn på förskola respektive skola. 

Det mest fascinerande med Malin är att hon hela tiden förekommer mig med att ha redan ha upptäckt det jag tror mig varit först med att lägga ögonen på. Bland annat

denna skugga som jag till och med stod på utan att upptäcka. 

Dagens tema blev skuggor och former...här följer några fler exempel. 

(om ni undrar över bilden här ovan så är det en reflektion i en misosoppa från huset mitt emot sushirestaurangen)

Kockrocken gjorde jobbet!

Nu har jag varit egen företagare i över ett halvår - på heltid sedan i december. Det är med stor glädje jag konstaterar att det ramlar in uppdrag på löpande band..., kalendern fylls på mer och mer. 

Rent bildmässigt har jag ju egentligen bara fotograferat i studion men på senare tid även i naturligt ljus..., med min nya Nikon D3 klarar jag ju det mycket bättre tack vare möjligheten att höja upp ISO utan att få brus i bilderna. 

I måndags gjorde jag en fotografering för en kund som arbetar som kostrådgivare och behöver bilder till sin nya hemsida. Vi hade olika idéer och skulle ta bilder både i studiomiljö och i Saluhallen vid Östermalmstorg. Det blev dock bara ett tiotal bilder inne i studion för sen drog vi oss ut på bakgården och testade att fotografera i naturligt ljus. Det gav ett fantastiskt resultat, inte minst pga att kunden  hade en vit kockrock på sig och den reflekterade solljuset så att hon fick vackra ljusreflektioner under hakan. Bakgården ligger ganska lågt och är omgiven av höga hus så den är egentligen  mörk och grå men denna måndag stod solen högt och reflekterades i flera fönster för att sedan studsa ner på oss och via kockrocken belyste den kundens ansikte. 

Här kommer lite smakprov! 

Vi testade även att fotografera i lobbyn utanför själva studion och där satte jag kunden i fönstret på en stol och bakom henne ställde jag ett bord med tulpaner i en vas. Med superkort skärpedjup och en blixt som slog rakt upp i taket (tack bästa assistent Sarah för den idén) blev resultatet ganska fräscht.

Tillslut åkte vi till Saluhallen för att ta lite vackra miljöbilder...

Ät mer sparris säger Christina här! :-) 

På vägen ut från Saluhallen såg jag dessa små raringar och kunde naturligtvis inte låta bli att fotografera..., vet dock inte om de kommer med på hemsidan, kanske lite för mycket socker? 

Utanför på torget har de försäljning av blommor och gröna växter och vi passade på att ta några sista bilder där. Det är roligt när såna bilder man "bara knäpper av" innan man avrundar blir lyckade och kan användas! 

Genre - en genre för sig själv!

Hej gott folk,

jag har just nu deadline inom kort för ett av mina hittills svåraste hata/älska-uppdrag. Efter en lista med drygt 10 punkter ska jag fotografera genrebilder till en av Stockholms största nyhetsbrevsredaktion. Det har varit en lärorik resa och en inre mental kamp - varje dag. Man får vara lite av en allvetare och sakletare och trollkarl på samma gång...

Exempel ur listan med uppdrag;

- Kraftstation (finns eventuellt en i Årstaviken). 

Så ser uppdragen ut..., så det blev till att vänta in en dag i denna underbara februarimånad då molnen och snöstormarna inte dominerade. Sen när den dagen kom med lite solsken i bakfickan så tog jag bilen in mot Södermalm och tantolunden - där någonstans ligger väl Årstaviken? 

Att parkera inne i stan är som de flesta vet ett uppdrag i sig, det är själva miniuppdraget innan man kan börja med det riktigt uppdraget. 30 kronor i automaten och sen drog jag iväg i snön med kameraväska (har lyckligtvis nog hittat min sons gamla Babybjörn-ryggsäck som är perfekt för ändamålet) och stativ..., bara för att bli uppringd av min far som ofta får agera levande GPS och enligt honom skulle jag ända ner till Eriksdalsbadet för att hitta en gammal, nedlagd kraftstation. Tillbaks till bilen och kryssa vidare genom stan, hitta ny parkering och så iväg med kamerautrustningen på ryggen igen. 

Fördelen med att leta efter något som man inte vet var det är - eller om det ens finns - är att man möter många rara människor som man kan prata lite med. Det blev en rätt fin stund där ute kring kolonistugorna och den slingrande, frusna Årstaviken. 

Om jag hittade kraftstationen...? Jag vet inte, döm själva - är detta något man kan kalla en kraftstation? 

(som ni ser så var det inget fel på vädret i alla fall)

Lustigt nog, som med så mycket annat här i livet, så var det av en slump jag hittade den "riktiga" krafstationen två dagar senare då jag skulle åka med min sambo och son till en naturskola här i Sollentuna..., på vägen dit (där vi kört många gånger tidigare) noterar jag en enorm, modern krafstation. Kolla här: 

Lite skillnad va? 

I morgon ska jag fotografera ytterligare två av de drygt tio genrebilderna, den ena är på en förhandlingssituation och den andra är på en person som går över en gata med kryckor. Tur att man har hjälpsamma vänner som rycker in som statiser med kort varsel! 

Som sagt, detta är mitt första uppdrag av genrekaraktär och nu vet jag var kraftstationen i Sollentuna ligger men inte riktigt vad som ligger i Årstaviken..., hmmm...